måndag 23 juli 2012

Ska vi stirra på en och samma gorilla, eller? Om samsyn i skolan

Jag sitter med en skolas utvärdering över läsåret i handen och har fastat vid en punkt i protokollet som får mig att fundera. Enligt dokumentet anser en grupp lärare att det är viktigt med "med ett gemensamt synsätt utåt mot eleverna, en samsyn i arbetslaget." Detta under diskussionspunkten trygghet och studiero. Jag dröjer mig kvar vid formuleringarna och försöker tolka den egentliga innebörden av det som kan ha sagts och sedan skrivits ned på pappret. Vad betyder egentligen "ett gemensamt synsätt mot eleverna" och är det egentligen möjligt att uppnå? Liksom "en samsyn i arbetslaget."?  Jag träffar på dessa formuleringar tämligen ofta när det diskuteras regler, studiero och trygghet inom skolan. Orden har blivit så vanligt förekommande att de snart börjar bli till utnötta plattityder som egentligen inte betyder någonting alls. Men jag tycker de är obehagliga formuleringar och tycker inte alls att de hör hemma i en pedagogisk diskussion, som enligt min uppfattning ska handla om pedagogik och, framför allt undervisningen, dvs hur vi ska lära och lära ut och hur vi organiserar vår undervisning i olika grupper av elever, så att varje elev ska kunna blomma och därigenom ska finna sin plats och sin mening i samhället och i livet. 


Låt mig nu börja från en annan ände. I den rhizomagiska läsecirkeln som jag är medlem i har vi börjat läsa en bok av Cathy N. Davidson som heter Now you see it. How the brain science of attention will transform the way we live, work, and learn. I bokens början tar författaren upp det numera välkända gorillaexperimentet av Harvard-psykologerna Christopher Chabris och Daniel Simons från 1999, där deltagarna ombads räkna i ett par minuter hur många gånger en grupp personer kastade en basketball mellan sig. Efteråt ställdes frågan: "Vem såg gorillan?" Samtliga deltagare var så inkörda på uppgiften att räkna kasten att de inte såg personen i gorilladräkt gå rakt igenom spelet. Så svaret blev: Gorilla? Vilken gorilla? Experimentet genomfördes av Chablis och Simons för att visa på det selektiva seendet som en mänsklig faktor som uppstår när vi fokuserar på något väldigt intensivt, särskilt under kaotiska förhållanden, såsom det ostrukturerade basketspelet i experimentet jag nämnde ovan. Att fokusera, menar Davidson, är att blunda för och välja bort det som vi  inte anser viktigt för oss. Som ett sätt för hjärnan att strukturera och kategorisera perceptionerna från omgivningen för att skapa mönster. Men Davidson menar också att det kan vara av negativt art, speciellt i situationer vid problemlösning, där man är så inställd på ett resultat att man kört fast och inte längre kommer vidare. Det är då vi inte längre ser helheten, säger Davidson, och det gör att vi lätt fastnar i gamla tankesätt och i invanda beteenden och normer. Enligt Davidson etableras denna förmåga att fokusera på det som är det viktiga och det som är värdefulla och väsentliga för vår överlevnad hos oss redan som spädbarn. Det blir sedan de normer som vi grundar våra liv på. Det är här som Davidsons levererar det fantastiska: På varje skola och på varje arbetsplats existerar en myriad av förhållningssätt, normer och selektiv seenden. Dessa är djupt präglade i oss och  ligger till grund för de människor som vi är. Därmed är det och ska vara kaotiskt och utmanande, kanske ibland också stressande, att arbeta bland människor och i synnerhet i  mångkulturella miljöer och i miljöer där man möts över generationsgränserna. 

Vi som arbetar i skolan är liksom de elever vi undervisar olika personer med olika sätt att se på världen, med olika erfarenheter, vi kommer från olika platser i världen, vi har olika modersmål, olika personligheter och temperament och därmed olika lösningar på problem. Vi har alla våra selektiva seenden. Men jag ser liksom Davidson möjligheterna. Jag ser samarbete och samverkan. Bara vi lär oss att dela med oss av våra perspektiv, är öppna och lyssnar på den andra har att säga. Nu kommer nästa fantastiska leverans: Vi lär oss tidigt hur saker och ting ska vara, ja, men genom att bli varse våra egna gorillor och möta andra människors  gorillor blir vi en erfarenhet rikare. Detta kan i sin tur leda till en omvärdering av invanda mönster och normer som resulterar i ett helt nytt sätt att tänka.  Med detta sagt vill jag framhålla att jag gärna diskuterar studiero, trygghet och regler i skolan, bara inte i termerna "gemensamt synsätt" eller "samsyn". Ska vi stirra på en och samma gorilla, eller? På vilket sätt utvecklar det vår verksamhet och, framför allt, hur förbereder det våra elever att kunna handskas med olika människor i deras vuxna liv? Jag tror att en organisations styrka kan ligga i dess mångfald, oförutsägbarhet och komplexitet. Det är då utveckling och förändringar sker. Därför vill jag aldrig arbeta i en skola med ett "gemensamt synsätt mot elever" och "samsyn i mitt arbetslag". För vi kan inte pressa in olikheter i en och samma form. Det hade varit bra statiskt och hade stridit mot alla principer i ett framgångsrikt skolutvecklingssarbete. Genom att fortsätta envisas med omöjligheten att skapa samsyn och gemensamma synsätt missar vi därmed chansen att skapa en skola för alla. För olikheter berikar. Även våra.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar