Låt mig nu börja från en annan ände. I den rhizomagiska läsecirkeln som jag är medlem i har vi börjat läsa en bok av Cathy N. Davidson som heter Now you see it. How the brain science of attention will transform the way we live, work, and learn. I bokens början tar författaren upp det numera välkända gorillaexperimentet av Harvard-psykologerna Christopher Chabris och Daniel Simons från 1999, där deltagarna ombads räkna i ett par minuter hur många gånger en grupp personer kastade en basketball mellan sig. Efteråt ställdes frågan: "Vem såg gorillan?" Samtliga deltagare var så inkörda på uppgiften att räkna kasten att de inte såg personen i gorilladräkt gå rakt igenom spelet. Så svaret blev: Gorilla? Vilken gorilla? Experimentet genomfördes av Chablis och Simons för att visa på det selektiva seendet som en mänsklig faktor som uppstår när vi fokuserar på något väldigt intensivt, särskilt under kaotiska förhållanden, såsom det ostrukturerade basketspelet i experimentet jag nämnde ovan. Att fokusera, menar Davidson, är att blunda för och välja bort det som vi inte anser viktigt för oss. Som ett sätt för hjärnan att strukturera och kategorisera perceptionerna från omgivningen för att skapa mönster. Men Davidson menar också att det kan vara av negativt art, speciellt i situationer vid problemlösning, där man är så inställd på ett resultat att man kört fast och inte längre kommer vidare. Det är då vi inte längre ser helheten, säger Davidson, och det gör att vi lätt fastnar i gamla tankesätt och i invanda beteenden och normer. Enligt Davidson etableras denna förmåga att fokusera på det som är det viktiga och det som är värdefulla och väsentliga för vår överlevnad hos oss redan som spädbarn. Det blir sedan de normer som vi grundar våra liv på. Det är här som Davidsons levererar det fantastiska: På varje skola och på varje arbetsplats existerar en myriad av förhållningssätt, normer och selektiv seenden. Dessa är djupt präglade i oss och ligger till grund för de människor som vi är. Därmed är det och ska vara kaotiskt och utmanande, kanske ibland också stressande, att arbeta bland människor och i synnerhet i mångkulturella miljöer och i miljöer där man möts över generationsgränserna.
Vi som arbetar i skolan är liksom de elever vi undervisar olika personer med olika sätt att se på världen, med olika erfarenheter, vi kommer från olika platser i världen, vi har olika modersmål, olika personligheter och temperament och därmed olika lösningar på problem. Vi har alla våra selektiva seenden. Men jag ser liksom Davidson möjligheterna. Jag ser samarbete och samverkan. Bara vi lär oss att dela med oss av våra perspektiv, är öppna och lyssnar på den andra har att säga. Nu kommer nästa fantastiska leverans: Vi lär oss tidigt hur saker och ting ska vara, ja, men genom att bli varse våra egna gorillor och möta andra människors gorillor blir vi en erfarenhet rikare. Detta kan i sin tur leda till en omvärdering av invanda mönster och normer som resulterar i ett helt nytt sätt att tänka. Med detta sagt vill jag framhålla att jag gärna diskuterar studiero, trygghet och regler i skolan, bara inte i termerna "gemensamt synsätt" eller "samsyn". Ska vi stirra på en och samma gorilla, eller? På vilket sätt utvecklar det vår verksamhet och, framför allt, hur förbereder det våra elever att kunna handskas med olika människor i deras vuxna liv? Jag tror att en organisations styrka kan ligga i dess mångfald, oförutsägbarhet och komplexitet. Det är då utveckling och förändringar sker. Därför vill jag aldrig arbeta i en skola med ett "gemensamt synsätt mot elever" och "samsyn i mitt arbetslag". För vi kan inte pressa in olikheter i en och samma form. Det hade varit bra statiskt och hade stridit mot alla principer i ett framgångsrikt skolutvecklingssarbete. Genom att fortsätta envisas med omöjligheten att skapa samsyn och gemensamma synsätt missar vi därmed chansen att skapa en skola för alla. För olikheter berikar. Även våra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar