måndag 16 juli 2012

Pedagogen är a och o - Hur vi kan skapa en flerstämmig, språkinriktad och digitaliserad klassrumsmiljö


Ett klassrum

Det händer att man går förbi ett klassrum, där elever faktiskt sitter tysta i sina bänkar och lyssnar uppmärksamt och väluppfostrat på läraren. Jag förundras alltid när jag möter det och bestämmer mig oftast att stiga in detta i klassrum, bara för att lära av läraren som kan lyckas med en sådan bedrift. Jag menar med dagens ungar. Vad gör han eller hon som inte jag lyckas med? Varför är eleverna sådana hos henne eller honom och inte så hos mig? Varför har jag inte den ordningen, är frågor jag självkritiskt ställer mig. Jag blir så fascinerad av denna lärare att jag bara måste gå in och se och lära och kanske försöka sig på det där sättet att vara själv. Säga så med den där bestämda rösten, titta sådär med hysteriskt uppspärrade ögon, svänga så där med armarna, hytta med pekfingret i luften så där snyggt och spotta så där lite när man pratar för att man är så ivrig och stressad att man inte hinner svälja ordentligt och, ja , man måste bara ha sagt det där... Ja,  och säga så där, ja, om du hade lyssnat hade du förstått, så där lite med ironisk ton. Lyssna nu för jag säger det inte igen, ja, du måste lyssna. Ja, ni måste kunna redovisa det inför klassen imorgon annars når du inte målen. Ja, så där ska jag göra, tänker man och så går man in...

23 elevers likgiltiga blickar möter mig. 23 ungdomar som passivt sitter där i sina bänkar. Ett par av dem sneglar lite försiktig upp mot klockan på väggen. Bara tio minuter har gått... Två killar längst bak är de enda som verkar visa på tecken av liv i klassrummet.  Jag går fram och ser att den ene letar musik på Spotify med sin smartphone, medan den andre klottrar nåt på ett linjerat papper. De lyssnar inte längre men de sitter tyst. Och plötsligt vill en flicka gå på toaletten. Läraren ser irriterad ut men låter henne gå, bara hon är tyst. Flickan ser lättad ut. Äntligen ut härifrån. Jag frågar viskande en kille vid fönstret om han kan tala om för mig vad de gör. Det kan han inte säger han. Han fattar inget, viskar han ursäktade tillbaka. Jag frågar en flicka som sitter och antecknar. Hon, den tysta, snälla och duktiga flickan, säger att hon inte heller vet men hon har antecknat allt läraren sagt i sin skrivbok. Jag vänder mig om och ser flera anteckna och skriva av tavlan. Några lyssnar och visar uppmärksamhet genom sitt antecknande. Andra låtsas anteckna men i själva verket klottrar de bara. Inga diskussioner och samtal förs och läraren verkar är nöjd med det.


Vygotskij och IKT 

Kanske är det många lärares strävan att ha ett sådant tyst klassrum och sådan respekt med sig, att det räcker med att titta på en elev som vid blotta ögonkontakt fogar sig och blir tyst och arbetar, utan argumentation och protester.  Som sitter där laglydigt och sväljer allt man säger och som menar att det är läraren som vet bäst och därför är det bäst att göra som läraren säger. Om inget annat så för betygets skull. Så skulle kunna tänka mig ha det. Det är framgång. Då är man duktig. 

Fast hur var det nu. Eleverna, de vågade inte säga att de inte förstod. De kände sig dumma. Ja, han hade ju sagt det flera gånger. De vågade inte säga att de inte visste hur de skulle göra. Ja, jag måste ju klara det själv och inte be så mycket om hjälp. Hur ska jag klara mig på gymnasiet annars? Min motivationen?! Nej, det är så tråkigt! Jag pallar egentligen inte. Skolan är så tråkig och fattig.

Är detta en lärande klassrumsmiljö? Inte för mig. Det värsta jag vet är tysta klassrum. För där har lärandet och de nyfikna frågorna vänt i dörren och gått någon annanstans. I tysta klassrum står det inte rätt till.  Där härskar läraren tillsammans med passiviteten, för där är det läraren som talar och har kunskap och om någon som vill ha någonting sagt eller vill förklara något får de vänta snällt på sin tur. Fast då har man ju glömt vad man skulle säga.

Klippet ovan ser man helt andra klassrumsmiljöer. Sugata Mitra lyfter i filmen fram motivationens och interaktionens betydelse för barns lärande. Betraktar man barnens beteende ser man hur Vygotskijs idéer visualiseras när de ställs inför uppgifter med datorn som verktyg. Mycket skiljer de två klassrummen åt. Klassrummet jag försökte illustrera i början är en sk C-miljö, där ett kommunikativt och flerstämmigt synsätt nästan helt lyser med sin frånvaro. Läraren är den enda som är aktiv i klassrummet och genomför en typisk katerderundervisning. I Mitras klassrum däremot ingår eleverna i kommunikativa sammanhang som på många sätt stödjer och stärker deras språkutveckling och motivation. Läraren har en mer tillbakadragen roll och eleverna är de som för undervisningen framåt. En sådan miljö kallas för A-miljö (Liberg 2003). En annan aspekt i Mitras klassrumsmiljöer är de digitala verktygen. I klippet fungerar datorn som motivationshöjande men även det faktum att barnen får lösa uppgiften tillsammans bidrar till engagemanget. Ser du hur de tar sig an uppgiften? Ser dem gå och sätta sig ensamma vid en dator, tyst och stilla och kanske lite rädda för att lösa uppgiften på egen hand? Inte. Jag slogs av hur mycket liv och rörelse det var bland barnen. Barnen var engagerade och motiverade och de diskuterade och pratade i mun på varandra. Såg du hur de gestikulerade och sprang bort till varandra, för att stötta och få stöttning av varandra?  En sådan A-miljö som karakäriseras av flerstämmig pedagogik och ett interaktivt och sociokulturellt klassrum kräver en viss oordning; den till och med föder ett visst kaos. Vi behöver varandra för att lösa problemen och diskutera hur vi ska gå tillväga och vad vi har lärt oss. Gärna lite så där högljutt och engagerat, utan att behöva tänka på turordningar. Ett kreativt kaos, där flera lösningar och idéer på lösningar existerar parallellt men som också sammankopplas med varandra, där en ny fråga leder till en annan och så fortsätter det i all oändlighet. Så där på ett rhizomatiskt vis. Ett intermezzo av tankar och idéer som den mer kunnige eleven såväl som läraren stöttar med begrepp, så att lärandet kan ske i den närmaste utvecklingzonen.

Men samtidigt är vi så rädda. Rädda för vad som ska hända ifall vi släpper på vårt kontrollerande och auktoritära förhållingsätt och börjar lita på elevernas eget driv, kompetens och kreativitet. Kommer de utnyttja interaktiva arbetssättet det för att slippa undan? Löper de amok? River de stället? Är det kanske så att ju mer vi kompetenta är i sociokulturell lärande och IKT, desto mer känner i vilken utsträckning kan vi bemästra ett rörligt/rörigt klassrum, likt dem i klippet? Är det oförmågan att hantera det sociala samspelet mellan barn eller förlegande uppfattningar om hur barn borde bete sig som gör att vi att agerar auktoritärt? Ska det auktoritära ses som en skyddsmekanism för vår ledarskapsförmåga och pedagogiska tillkortakommanden?

Ett tyst klassrum utan samarbete, interaktion och IKT inte är en lärande miljö. Jag skulle vilja hävda att det är ett klassrum som står för en förlegad monologisk pedagogik skapar ångest och oförmåga att lära hos våra barn, eftersom de är barn av en digital och kommunikativ era. De har andra förväntningar och ser andra möjligheter än vi gör. Vi däremot verkar inte ha lämnat den industriella epoken med dess massproduktion på löpande band och vår vördnad för överheten. De, tack och lov, låter sig inte kan inte längre stöpas i samma form. De är unika individer som vill lära på sitt eget vis. Inte på de vuxnas. Vissa vuxna kan hantera det. Andra inte.

Dessa frågor leder mig till att tänka på vilken inverkan en auktoritär elevsyn och en monologisk klassrumsmiljö har vid digitaliseringen av skolan, eftersom teknologin inte bara erbjuder interaktion utan i många fall kräver faktiskt det. Kan tekniken kan ge näring åt ett nytt sätt att tänka? Jag tror att digitaliseringen kan hjälpa oss att motverka den traditionella lärarrollen och elevsynen- Jag tror även att den skapar den nyfikenhet och lyhördhet hos pedagogen, som i sin tur leder till ett sökande efter ny kunskap och nya arbetsredskap.  Men inte av sig själv. Men hur?

Att inte interagera med sin omgivning, oavsett om det är via ett datorspel, en Wiki, en chatt, en Hangout eller ett vanligt fysiskt samtal i klassrummet har konstateras vara ogynnsamt för lärandet och språket (Liberg, 2003 och Gibbons, 2009). Men för att få tillstånd ett lärande och en språkutveckling krävs det av oss att ge möjligheterna till interaktion, en språkinriktad undervisning och att vi verkar för en utpräglad samarbetskultur, där eleverna ska kunna vara sig själva och lära på sitt vis. Därför är vi lika beroende av en lärande och språkrik miljö som våra elever är. Samarbete, begreppsbildning och interaktion är därför lika relevant för oss som för dem.


Cynefin

För mig blev det så uppenbart när jag via Twitter kom i kontakt med D. Snowdens Cynefin. Genom att studera Snowdens modell fick jag en djupare förståelse om hur individer samverkar och hur olika reaktioner på förändringar i en lärarade organisation kan te sig. Hur  vi hänger ihop med varandra och hur beroende vi är av samverkan för att undervisningen ska vara gynnsam för våra elever. Det finns flera vinster med att studera och använda modellen. Dels kan som jag nämnt Cynefin bidra med förståelse av en kollegas förhållningssätt gentemot elevernas lärande och av lärarens val av arbetssätt i klassrummet. Dels leder den till en insikt om det mänskliga meningsskapandet i lärande organisationer, som i sin tur kan få en kollega/ skolledare att stötta en annan i lärandet genom att ställa de förlösande frågorna, ge begreppen på det som sker för att visa på språkinriktade, samarbetsorienterade och digitala sätt att undervisa/leda på. Utan att för den delen trampa på några tår. Begreppsbildning som modellen även bidar med är en konkretisering som är viktig om vi vill få tillstånd några förändringar men även kunna reflekterna över de förändringar vi gjort.

www.flickr.com

Jag ska illustrera det konkret: Läraren i klassrummet som jag presenterade ovan befinner sig i fältet KNOWN/KNOWABLE. Läraren använder sig av förutsägbara medel när han eller han undervisar. Vad som ska sägas är bestämt på förhand och eleverna bjuds inte in eftersom de kan förändra det resultat som läraren har tänkt sig. De hålls därför passiva. Eleverna får i scenariot ovan inte avbryta. I detta fält fungerar läraren som expert som därmed står för de rätta svaren. Det är lärarens perpektiv som gäller. För att hindra att undervisningen avbryts eller störs av frågor eller störande prat använder läraren sig av diciplinära metoder så som hårda blickar och utskällningar eller sarkasm gentemot de elever som visar på ickeönskvärt beteende. En sådan lektion i fältet KNOWN är helt oavhängig eleverna och kan upprepas med samma resultat gång på gång.  Kontrollen av elevernas lärande består av standardiserade test eller traditionella prov som sällan visar på goda resultat, eftersom inget lärande har skett, då eleverna varken blivit utmanade eller gjorts delaktiga i planeringen eller i undervisningen. Klassrumsmiljön i den italienska skolan i filmen däremot befinner sig i fältet COMPLEX/KAOS.  Här har eleverna en framträdande roll och leder undervisningen. Läraren har därmed inte på förhand någon kontroll över lektionens resultat. Elevernas frågor och samarbete gör att processen kan  ta nya vägar och olika problem kan uppstå på vägen. Lektionen är beroende av elevernas interaktion. Lärande sker i denna miljö, eftersom eleverna får pröva på olika alternativ, sätta ord på sina kunksaper och stötta varandra genom samarbete. Lektionen bygger på deras perspektiv och idéer.

Att använda sig av Cynefin när man som lärare reflekterar över klassrumsmiljöer, arbetsmetoder, elevsyn och graden av elevinflytande är fruktbart när man söker förklaring på sina egna och andras pedagogiska val. Cynfin kan med fördel användas av skolledare/coacher/språkutvecklare i pedagogiska diskussoner, i observationer samt medarbetarsamtal och i implementeringen av 1:1 i undervisningen. Cynefin kan bidra med pedagogers självinsikt och motivation,  som i sin tur kan leda till viktiga förändringar, såsom i utvecklandet av flerstämmig och språkinriktad undervisning samt digitalisering. Livsviktiga förändring som gagnar såväl vårt eget lärande själva som våra elevers.


Källor:
Liberg, Caroline (2003) Flerstämmighet, skolan och samhällsuppdraget. I: Utbildning och demokrati. Tidskrift för didaktik och utbildningspolitik. 2003, vol 12, nr 2 (s 13-29)

1 kommentar:

  1. Detta inlägg ger mig ytterligare luft under mina pedagogvingar! Håller fullständigt med dig!

    SvaraRadera