Först ut var Constant Leung, professor i lingvistik vid Kings College i London, som talade om den professionella läraren och lyfte fram två sidor av lärarprofessionen. Den ena var "the sponsered profession" som enligt Leung var lojaliteten gentemot arbetsgivaren och de lagar och styrdokument som läraren har att förhålla sig till och den andra sidan var "the independent profession" som Leung menade var yrkets självständiga och innovativa sida. Leung tryckte väldigt hårt på den självständiga delen i yrket och menade att den innovative, kunnige och den självmedvetne läraren var den som oftast besatt en styrka att simma mot strömmen och att ifrågasätta den sociala ordningen i samhället och i omgivningen samt var kapabel till självkritisk reflektion över det egna arbetet samt var den som bidrog till skolans och utbildningens utveckling.
Mot denna bakgrund talade han sedan om hur ämnet engelska som andraspråk under de senaste årtionden hade förändrat från att tidigare vara ett separat ämne till att integreras i engelskämnet, till att ha varit ett "second language" till att ha blivit ett "additional language". Anledningen till sammanslagningen av de två ämnena var att öka integrationen av andraspråkseleverna i skolan samt att öka ämnets status. Vidare menade Leung att ansvaret att utveckla och stärka elevernas akademiska språk låg på samtliga ämneslärare i den brittiska skolan, där man i alla ämnen arbetade både med kunskap och språk inom samtliga ämnen. Läraren i engelska som andraspråk hade rollen att stärka och stötta andraspråkseleverna språkligt inom den ordinarie undervisningen.
Vi fick även lyssna till etnologen Réné León Rosales som talade om hur vi i skolan kategoriserar och identifierar våra elever utifrån klass och etnicitet med olika språkliga handlingar. Han pekade på hur dessa kategoriseringar leder till att elever skapar negativa självbilder som i sin tur begränsar lärandet. Han menade att samhället och skolan definierar sina elever rutinartat och därmed sänder ut negativa signaler gentemot vissa elever. I regel gentemot de som har utländsk härkomst eller/och låg social status. Han menade att det riskerade bli till en självuppfyllande profetia för dessa elever, om vi lärare inte blir medvetna om vårt språkbruk. Detta hävdade han kunde förklara att många elever med utländsk härkomst klarade sig sämre i skolan än elever med svensk härkomst.
Skolverkets Anna Österlund och Lena Sjöqvist från Nationellt centrum för svenska som andraspråk redogjorde för tankarna bakom uppdelningen av de två svenskämnena och betonade andraspråkselevers speciella förutsättningar för lärande på ett språk de inte ännu behärskar samt deras behov av stöttning. Dessutom pekade de på ett par punkter, var de båda kursplanerna skiljer sig åt. T ex ska andraspråkseleverna bli bedömda i vilken mån de bemästrar "använda sig av språkliga strategier för att förstå och göra sig förstådda" (ur kursplanen i svenska som andraspråk) men samtidigt får läraren inte ska ställa "alltför höga krav på den språkliga korrektheten" i en andraspråkselevs kommunikation. De tryckte på att kursplanen i svenska som andraspråk inte ska ses som ett ämne med lägre krav eller som ett lättare ämne. Österlund och Sjöqvist menade att svenska som andraspråk ska erbjudas de elever som inte klarar av att använda sitt språk som ett tankeredskap i ämnesundervisningen. Vidare såg de det som nödvändigt att skolorna ska erbjuda ämnet på ett tidigt stadium i undervisningen och inte efter år 4, då de språkliga problemen oftast gör sig gällande, eftersom abstaktionsnivån i ämnestexterna ökar. Detta för att undvika att bristperspektivet i ämnet smyger sig in. Österlund och Sjöqvist lyfte också bristen av kompetens i svenska som andraspråk runt om i skolorna.
Trots två dagars intensivt lyssnade kvarstår dock ett huvudbry. Jag kan fortfarande nämligen inte se hur vi ska lyckas med att ha två olika svenskämnen i den svenska skolan i dag. Hur goda intentionerna faktiskt är. Den första anledningen till det är att jag anser att en ämnesindelning rent av är segregrerande. Jag beskrev i ett blogginlägg förra veckan hur jag har mött föräldrar och elever som vägrat läsa ämnet just av den anledningen. Jag har till och med fått frågan "När ska du låta min dotter bli svensk?" av en förälder. Jag tror visserligen det finns en väsentlig skillnad när det kommer till elevernas vistelsetid i Sverige. Är man kommen efter 6 års ålder brukar det, i alla fall enligt min erfarenhet, inte ses som ett problem av eleven eller föräldrarna att få läsa enligt kursplanen i svenska som andraspråk. Eleven har i regel ett utvecklat modersmål och en stark kulturell identitet. Problemen som jag ser det kommer när vi ska bedöma en andraspråkelev som är född i Sverige. Då börjar vi simma i grumliga vatten. I och med beteckningen andraspråk sätter vi en invandrarstämpel på eleven, trots att eleverna säger sig kunna svenska bättre än sitt modersmål och dessutom är födda i Sverige. Jag hade därför gärna sett att vi liksom britterna slog ihop ämnena av just pga denna integrationssynpunkt, eftersom vi har många andraspråkselever och deras föräldrar som motsätter sig undervisningen och bedömningen i svenska som andraspråk av den anledningen. Jag tror, liksom Linda Odén, att modersmålseleverna är lika behjälpta av andraspråkselevernas kursplan, då även dessa skulle behöva explicit undervisning i språkliga strategier samt behöva en uttalad stöttning i sitt erövrande av det akademiska språket i undervisningen.
Den andra anledningen till att jag ser motsägelser med två kursplaner är att jag tycker att skilja på elever i ett 2000-tals klassrum känns lite obekvämt. Två kursplaner i svenska samtidigt som vi ska ha en digitaliserad och entreprenöriell skola blir enligt min uppfattning en paradox. Låt mig förklara: Vi talar gärna om det sociokulturella och interkulturella lärandet. Om att elevernas behov av att få möta olikheter och andra språkliga och kulturella bakgrunder är viktigt om de ska integreras samt viktigt för att vår förståelse för varandra ska öka. Att eleverna ska lära sig att vi talar olika och har olika sätt att uttrycka oss är viktigt för att lärandet. Men hur är det möjligt i två olika klassrum? Jag menar att skolan ska utgå från den heterogenitet som också gör sig gällande sig i samhället. En andraspråkselev ska inte bara ta till sig det svenska utan även lära av andra med samma eller annat kulturellt ursprung. Jag menar att ett klassrum med åtta olika nationaliteter kan vara en fantastiskt utgångspunkt till att få tillstånd ett autentiskt interkulturellt lärande, där den språkliga stöttningen och kunskapen får stå i fokus. Att inte, som Rosales säger, negativt klassificera eleverna och ge dem identiteter de inte egentligen inte vill ha och därmed låta deras framtidsutsikter begränsas.
Vidare menar jag att digitaliseringen och den entreprenöriella utvecklingen av skolan leder till att vi måste anamma nya sätt att arbeta på. IT och entreprenörskap i undervisning nämligen bygger på samarbete och kollaboration, där människor oavsett kunskapsnivå och språklig nivå ska vara med att bidra. Ska vi arbeta med problemlösning inom skolans värld och på så sätt försöka efterlika arbetslivet samt ge våra elever 21 st century skills kan vi inte skapa klassrum som bygger på ett slags homogeniserad princip, vare sig det gäller det etniska, det sociala, språkliga eller det kunskapsmässiga. Det digitala och det entreprenöriella klassrummet bygger nämligen på det sociokulturella perspektivet, där en kunskapsmässigt och en språkligt starkare elev vägleder och stöttar en mindre stark och på så sätt sker ett ömsesidigt utbyte av kunskap, språk och erfarenheter. Det sympatiska i det hela är att även den kunskapsmässigt och språkligt svarare har förmågor som gruppen är i behov av för att lösa en uppgift. Att detta ställer höga krav på lärarens kompetens är självklart, för nu i detta klassrum behöver läraren inte bara kunskaper i andraspråkinlärning och ämnesspråk utan det kräver också en förmåga och ett mod att leda i ett komplext, heterogeniserat, samarbetsinriktat och rhizomatiskt klassrum. Dessutom en förmåga att omdefinera undervisningen och skapa förutsättningar, där varje elev tar initiativ, skapar och löser problem med hjälp av sociala medier och digitala verktyg på svenska eller med hjälp av t ex arabiskan men samtidigt också utvecklar ett akademiskt språk.
Med fokus på språklig medvetenhet, modersmål, integration, IT, sociokulturellt- och entreprenöriellt lärande, i stället för ämnessegregation och särskilda kursplaner för vissa elever, kan vi börja bygga upp självförtroenden och därmed göra stor skillnad för alla elever, oavsett klass och etnicitet, i ett och samma klassrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar