Vad ska en läxa vara?

För en tid sedan sedan skrev jag ett blogginlägg där jag redogjorde för min syn på läxor. Jag måste nu i efterhand erkänna att jag var tämligen onyanserad när jag dömde ut detta skolfenomen. Jag hävdade nämligen att läxor bara förstärkte klasskillnader och att lärarna agerade som sorteringsmaskin om de gav läxor.

Jag förstår idag min frustration. Jag var inte särskilt framgångsrik i min undervisning och läxorna jag gav kom oftast tillbaka ogjorda. Visst insåg jag även då att läxor var någonting problematiskt för majoriteten av mina elever. Många av dem hade inte den hjälp de behövde hemifrån. Inte heller fick det stöd av mig som krävdes. Men läxorna, inser jag nu i efteråt, som jag gav var för svåra och ibland helt omöjliga. De var inte förankrade hos eleverna, inte heller naturligt integrerade i undervisningen. Mitt pedagogiska såväl som kompensatoriska uppdrag brast alltså och jag la helt enkelt ner det där med läxor. Bara så där.  

Mitt professionella självförtroende hade fått sig en rejäl törn. Detta för att läxor för mig var ett kvitto på att jag var en bra och effektiv pedagog som handlade i enlighet med den rådande skolkulturen. Det liksom bara krävdes av mig. Och så fungerade det inte.

Efter snart 10 år har jag lärt mig att se positivt på misstag och nederlag. Jag började istället för att sörja förändra min undervisning radikalt och hitta nya grepp. För om inte mina elever längre skulle ha läxor var jag ju tvungen att se till att lärandet kunde ske inom ramarna för mina lektioner. Jag insåg att deras lärande aldrig skulle ske med fördröjning. För om eleverna inte hade förstått innehållet på min lektion hur skulle de då förstå det hemma på egen hand? Jag konstaterade för mig själv att det där med läxor egentligen var det sekundära medan det som skedde på mina lektioner var det primära. Det jag verkligen viktiga som jag borde rikta mitt fokus på.

Jag är inte längre så kategoriskt emot läxor som jag för två år sedan.  Jag har dock bara valt att se dem i ett annat ljus. Börjat ta dem för vad de är.  Som en summa av vår undervisning. Men när vi ger våra elever läxor ligger det ett enormt ansvar på våra axlar eftersom alla våra elever inte har stöd hemma. Och för att inte bidra till att cementera klasskillnader och agera sorteringsmaskiner bör vi i vår praktik ställa oss följande frågor:

• Har alla elever förstått vad de ska göra? Vet de syftet med uppgiften/läxan?
• Har det haft möjlighet att bearbeta innehållet genom diskussion och samarbete?
• Har det förstått alla begrepp som är viktiga för förståelsen av innehållet?
• Har de fått möjlighet att ställa frågor på innehållet?
• Vet de hur de ska göra sin uppgift/läxa? Har de fått en klar instruktion, såväl skriftligt som muntlig? Har de fått exempel från dig eller en kamrat strategier för att lösa uppgiften?
• Kan de vara försäkrade om att du finns som stöd ifall de kör fast?
• Kommer uppgiften/läxan att utvärderas, diskuteras och byggas vidare på i den fortsatta undervisningen?

Jag utgår alltså numera i min undervisning från språkutvecklande arbetssätt och formativ bedömning. Detta betyder att jag strävar efter ett flerstämmigt och interaktivt klassrum, där beröringspunkterna med övriga ämnen är tydliga för eleven. Jag läser högt med mina elever och jag låter alltid det muntliga föregå det skriftliga. Mina elever får pröva sina antaganden tillsammans med mig och sina kamrater innan de lämnas att skriva eller läsa på egen hand. Jag strävar efter att visualisera och befästa nyckelbegrepp. Läsningen kompletteras vidare med bild, ljud och film och jag ger rikligt med textexempel och modeller för hur läroplanernas förmågor ska uttryckas. Slutligen är målen för lektionen och upplägget är klart och tydligt för eleverna. I allt detta strävar jag samtidigt efter att ge kontinuerlig feedback.

Dessutom. I takt med att de digitala verktygen och de sociala medierna ökat i användning i skolan är det därmed möjligt att en del av undervisningen också ligga utanför lektionstid. Detta har inneburit att kommunikationsmönstret för mig och mina elever har förändras. All kommunikation behöver inte längre ske inom klassrummets fyra väggar. Jag kan nu stötta dem via bloggar, Google drive och olika verktyg för skärminspelningar.

Ett exempel: Jag hade genomfört en lektion med min grupp i kursen svenska som andraspråk 1, där jag som vanligt hade praktiserat språkutvecklande arbetssätt. Vi hade fem minuter kvar på lektionen. Eleverna hade jobbat hårt och var trötta. Vi hade diskuterat i grupp, i helklass, haft kortskrivning och nu hade de fått en längre skrivuppgift. Denna uppgift som de hade arbetat på lektionen med skulle nu färdigställas hemma. En av mina elever hade stött på patrull och att lämna honom med en läxa som han kanske inte skulle klura ut på egen hand gick emot alla mina principer. För att stötta honom gjorde jag en skärminspelning med verktyget Jing, med vilket jag kunde spela in min röst och guida honom igenom uppgiften.  Denna skärminspelning kunde han nu använda sig av när han satt och skrev sin text hemma. Det var toppen, tyckte han, och läxan blev gjord.

Vad har den stora förändringen i min undervisning då inneburit? Genom de språkutvecklande arbetssätten, den formativa bedömningen och de digitala verktygen är jag närvarande för mina elever. Jag kan ta del av deras tankar och får en större inblick i deras försök att generalisera och formulera teorier.  Jag fångar upp deras tankar och försök och bygger vidare på dem. Jag bekräftar dem positivt. Och de svarar mig genom att vilja lära mer. Och framför allt. Jag lastar dem inte längre för deras misslyckanden, Det har uppstått en ömsesidig tillit. Och läxorna har blivit en naturlig och integrerad del i undervisningen.

Så vad ska en läxa vara? Jo, något som har en positiv inverkan på samtliga elevers motivation och lärande. Och något som reflekterar tillbaka på en undervisning som vilar på vetenskaplig grund.

Annars får det faktiskt vara.